Upphandlingslagen är ett bra verktyg, men bara om den används rätt. Annars kan den göra mer skada än nytta.
Folkpensionsanstalten har konkurrensutsatt serviceproducenterna inom krävande medicinsk slutenvårdsrehabilitering. Denna rehabiliteringsform är avsedd för personer med sjukdomar och skador som orsakar betydande utmaningar i vardagen. Masku neurologiska rehabiliteringscenter, som ägs av Finlands Neuroförbund, klarade sig inte i konkurrensutsättningen där endast det billigaste var gott nog – kvaliteten spelade ingen roll.
Vi förlorade konkurrensutsättningen men kommer inte att hålla tyst om saken. I stället vill vi fråga om även vårt välfärdssamhälle är en av förlorarna i en upphandling av detta slag.
Urvalskriteriet i konkurrensutsättningen var priset. Kvaliteten beaktades enbart i form av obligatoriska minimikrav för alla anbudsgivare. Ett sådant förfarande skapar förutsättningar för kvaliteten, men garanterar tyvärr ingenting. Varför inte?
För att serviceleverantörerna som deltar i konkurrensutsättningen inte på något sätt behöver bevisa de angivna kvalitetsaspekterna. Serviceleverantörerna behövde bara svara ja eller nej på frågor om huruvida verksamheten uppfyller olika kvalitetskrav. Är svaret ja förlitar sig FPA på att det blir så även i praktiken. FPA övervakar visserligen serviceleverantörernas verksamhet, men det kan gå lång tid mellan tillsynsbesöken.
I den aktuella konkurrensutsättningen begärde man kompletterande information om två saker: referenser och huruvida man anlitar underleverantörer för att tillhandahålla sina rehabiliteringstjänster.
Som referens skulle man ange hur många rehabiliteringsklienter man haft under de två senaste åren som fått den typ av rehabilitering som upphandlingen gäller. Hälften av de godkända anbudsgivarna uppgav att dessa uppgifter är affärshemligheter. Det förefaller märkligt, referenser brukar ju vara något man som serviceleverantör är stolt över. Den återstående hälften meddelade mellan 24 och 330 rehabiliteringsklienter under de två senaste åren. Motsvarande siffra för rehabiliteringscentret i Masku är 1 046.
Vad gäller underleverantörer behövde anbudsgivarna inte lämna några som helst referensuppgifter – inte ens namnen behövde anges i anbudet. Alla serviceleverantörer som godkändes i anbudsförfarandet hade meddelat att de använder underleverantörer, men bara fem kunde specificera vilka. Vårt rehabiliteringscenter placerade högst i anbudsförfarandet bland de serviceproducenter som sköter rehabiliteringen med egen personal, utan underleverantörer. Vi hade gärna lämnat in en detaljerad redogörelse över personalens kunskaper och erfarenhet och resultaten av våra rehabiliteringstjänster, men det var inget som FPA efterfrågade i sin konkurrensutsättning.
Hur skulle det se ut om man konkurrensutsatte hjärtoperationer på samma sätt? En aktör som utfört drygt 20 operationer skulle likställas med en som opererat över 1 000 människor. Att samla specialistkunskap i organisationer är en väl etablerad och förnuftig modell. Det är även orsaken till att sjukvården är organiserad som den är i Finland, med primärvård och specialiserade vårdenheter. Frågan har också varit mycket på tapeten i samband med vårdreformen.
Detsamma gäller inom rehabilitering – exempelvis för sällsynta neurologiska sjukdomar är det sedan länge bevisat att det är nödvändigt med koncentrerade kunskapscentrum. Masku neurologiska rehabiliteringscenter har sedan 1991 fungerat som ett av social- och hälsovårdsministeriet utsett resurscenter för sällsynta neurologiska sjukdomar bland vuxna. Nu har man, helt utan att lägga någon vikt vid specialkunskaper, konkurrensutsatt den krävande neurologiska rehabiliteringen som är helt nödvändig för målgruppen. FPA köper krävande rehabiliteringstjänster som om det vore grovfoder och stirrar sig blind på prislappen.
Det är katastrofalt om en gravt handikappad person som behöver krävande rehabilitering i sluten vård inte får tillgång till bästa möjliga expertis. Som Heikki Ervasti, professor i socialpolitik vid Åbo Universitet konstaterade i Turun Sanomat 14.9 behöver vi en allvarlig debatt om upphandlingsprinciperna inom social- och hälsovården i Finland. Nu är det verkligen dags för denna debatt om inte vi vill rasera vårdtjänsternas kvalitet genom upphandlingslagen och dess urskillningslösa tillämpning. Vad är egentligen viktigare – upphandlingslagen eller välfärdssamhället?
Finlands Neuroförbund rf
Ulla-Maj Wideroos
ordförande
Helena Ylikylä-Leiva
verkställande direktör
Helena Ylikylä-Leiva, verkställande direktör
Koko: 0,95 MB Tyyppi: jpg Resoluutio: 1000x1499Helena Ylikylä-Leiva, verkställande direktör
Koko: 0,95 MB Tyyppi: jpg Resoluutio: 1000x1499Finlands Neuroförbund rf är en nationell organisation som representerar människor och anhöriga till människor som drabbats av MS och andra sällsynta och progressiva neurologiska sjukdomar. Förbundet verkar även för att främja viktiga frågor för MS-sjuka i samhället och producerar tjänster, bland annat rehabilitering, boendetjänster, handledning och rådgivning. Förbundets äldsta serviceenhet, Masku neurologiska rehabiliteringscenter, grundades 1988. Förbundet har 24 medlemsföreningar. Förbundet grundades år 1971 och verkade fram till 2015 under namnet Finlands MS-förbund. www.neuroliitto.fi
© Koodiviidakko Oy - Y-tunnus 1939962-1