Ett försäkringsbolag hade med stöd av lagen om olycksfallsförsäkring (608/1948) ersättningsansvar för den skada som A hade drabbats av vid en trafikolycka som inträffat under en arbetsresa 19.5.2008. Försäkringsbolaget hade vägrat att från 11.5.2009 till samkommunen för bastjänster och kommunen betala en sådan fullkostnadsavgift som avses i 13 a § 1 mom. (1363/2004) i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården, eftersom försäkringsbolaget ansåg att A från och med nämnda datum var i behov av fortlöpande institutionsvård på det sätt som avses i 15 b § 7 (1358/2004) mom. i lagen om olycksfallsförsäkring.
Samkommunen hade i förvaltningsdomstolen yrkat att försäkringsbolaget skulle åläggas att betala fullkostnadsavgift också för tiden efter 11.5.2009, eftersom A enligt samkommunen inte i något skede hade vårdats i långvarig institutionsvård eller varit i behov av sådan. Den vård som A behövde hade från 20.4.2010 ordnats i hemmet som serviceboende med stöd av lagen om service och stöd på grund av handikapp. Förvaltningsdomstolen prövade yrkandet som förvaltningstvistemål och avslog ansökan.
Högsta förvaltningsdomstolen avslog samkommunens besvär.
Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att förvaltningsdomstolen på de grunder som närmare framgår av högsta förvaltningsdomstolens årsboksavgörande HFD 2013:149 som förvaltningstvistemål borde ha prövat frågan om samkommunen och kommunen hade rätt att av försäkringsbolaget ta ut en sådan fullkostnadsavgift som avses i 13 a § 1 mom. i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården.
Enligt 15 § 7 mom. i lagen om olycksfallsförsäkring betalas fullkostnadsavgift inte för fortlöpande institutionsvård som ges dygnet runt. Den förutsättning för skyldighet att betala fullkostnadsavgift som bestämmelsen innebär skulle tolkas utgående från den fördelning av kostnadsansvaret mellan försäkringsanstalter, kommuner och samkommuner vilken framgår av lagmotiven. Tolkningen kunde inte, vilket samkommunen hävdat, baseras på om de tjänster som ordnats för A skulle betraktas som institutionsvård eller öppen vård enligt lagstiftningen för social- och hälsovården, eller om man inom den offentliga social- och hälsovården tagit beslut om långvarig institutionsvård eller inte.
A:s funktionsförmåga hade permanent stanna på en mycket låg nivå. Han skulle från 11.5.2009 anses ha varit i behov av sådan fortlöpande institutionsvård dygnet runt som avses i 15 b § 7 mom. (1358/2004) i lagen om olycksfallsförsäkring (608/1948).
Kontaktinformation:
Jaana Lappalainen, kommunikationschef, 050 308 7574
I Finland utövas domsrätten enligt grundlagen av oberoende domstolar. Inom förvaltningen utövas den högsta domsrätten av högsta förvaltningsdomstolen (HFD). Högsta förvaltningsdomstolens beslut kan inte överklagas.
© Koodiviidakko Oy - Y-tunnus 1939962-1