Uudessa Suomen eliölajien uhanalaisuusarviossa on luokiteltu uhanalaisiksi 12, silmälläpidettäviksi 6 ja puutteellisesti tunnetuiksi 10 kalalajia tai muotoa. Luokitusta varten arvioitiin 73 alkuperäiseen kalastoomme kuuluvaa kalalajia tai niiden ekologista muotoa. Hävinneitä lajeja on kaksi ja elinvoimaisia 43. Arvioinnissa hyödynnettiin Riista- ja kalatalouden tutkimuslaitoksen (RKTL) maanlaajuista asiantuntijaverkostoa ja pitkäaikaisia sekä monimuotoisia aineistoja talouskaloista. RKTL osallistui myös nisäkkäiden ja lintujen uhanalaisuuden arviointiin.
Edelliseen, vuoden 2000 arvioon verrattuna uhanalaisuusarviota lievennettiin rantanuoliaisen, toutaimen, vimman ja merilohen osalta. Sen sijaan meritaimenen ja meriharjuksen häviämisuhan katsottiin kasvaneen korkeimpaan luokkaan. Myös järvilohi ja Saimaan nieriä ovat äärimmäisen uhanalaisia. Vaellussiika ja napapiirin eteläpuoliset, taimenen sisävesikannat sekä ankerias luokiteltiin uusina erittäin uhanalaisiksi. Karisiika arvioitiin vaarantuneeksi, sillä sen kutuaikaiset saaliit merialueella ovat jatkuvasti pienentyneet runsaista istutuksista huolimatta ja lisääntyminen on viime aikoina ollut vähäistä. Uhanalaiset kalalajit kuuluvat, ankeriasta ja rantanuoliaista lukuun ottamatta, lohikalojen heimoon, ja useimmat niistä ovat jokikutuisia vaelluskaloja.
Arviointityössä käytettiin osin lajitasoa pienempiä yksiköitä, koska käytännön suojelutyö kohdistuu usein lajien eri muotoihin, joiden elinympäristöt, uhkatekijät ja uhanalaisuusasteet ovat usein hyvin erilaiset. Arvioinnissa käytettiin kansainvälistä (IUCN) uhanalaisuusluokitusta ja -kriteereitä. Kalojen suoran havainnoinnin vaikeus, kalakantojen vuosittainen vaihtelu, vaellukset ja kalanistutukset tekevät uhanalaisuuden arvioinnista haasteellisen.
Uhanalaisten kalojen tilan parantamiseksi tulee jatkaa ponnisteluja ja kehittää elvytystyötä. Näistä keskeisimpiä ovat vaellusesteiden poistaminen, kalastuksen ohjaus sekä kutupaikkojen kunnostus ja vedenlaadun parantaminen.
Suurpedoista ahma äärimmäisen uhanalainen
Maasuurpetojen ei enää katsota saavan kannan täydennystä Ruotsista, Norjasta ja Venäjältä. Tämän vuoksi ahman, ilveksen ja karhun uhanalaisuusluokka huononi, vaikka niiden yksilömäärät ovat kasvaneet. Aiemmin silmälläpidettävät ilves ja karhu ovat nyt vaarantuneita ja aiemmin erittäin uhanalainen ahma kuuluu nyt äärimmäisen uhanalaisiin.
Metsäjäniskannat ovat maan eteläpuoliskossa puolittuneet 1990-luvulla. Metsäjänis arvioitiin nyt silmälläpidettäväksi. Pääsyynä pidetään lumisen kauden lyhentymistä. Sulanmaan aikana valkoiset metsäjänikset ovat alttiimpia petojen saalistukselle ja lumen puute voi vaikeuttaa jänisten yöpymistä lumisuojassa.
Riistalinnuista neljä sorsalajia uhanalaisia
Suomen 248 lintulajista arvioitiin 59 uhanalaisiksi. Kaikista lajeista 26 kuuluu riistalajeihin. Niistä heinätavi, jouhisorsa, punasotka ja tukkasotka luokiteltiin vaarantuneiksi voimakkaasti vähentyneiden pesimäkantojen takia. Silmälläpidettäviä lajeja ovat haahka, tukkakoskelo, isokoskelo, metsähanhi, riekko, teeri ja metso. Myös niiden kannat ovat vähentyneet, mutta eivät niin paljon, että ne luokiteltaisiin uhanalaisiksi. Kahta lajia, kanadanhanhea ja fasaania, pidettiin arviointiin sopimattomana, koska ne eivät kuulu alkuperäiseen lajistoomme.
Edellisessä kymmenen vuoden takaisessa uhanalaisarvioinnissa yksikään riistalintulaji ei ollut uhanalainen. Silmälläpidettäviä olivat silloin metsähanhi, teeri ja metso sekä lisäksi peltopyy, joka nyt luokiteltiin elinvoimaiseksi. Metsähanhen kohdalla arviointia vaikeutti pesimäkantojamme koskevan tiedon vähyys. Teeren ja metson kohdalla lintutyöryhmä halusi jatkaa silmällä pitoa, koska lajien kannat ovat aiemmin vähentyneet voimakkaasti. Kymmenen vuotta sitten elinvoimaisen riekon tilanne on nyt huolestuttava etenkin levinneisyysalueen eteläosissa.
Lisätietoa RKTL:n verkkosivuilla: kalat riistaeläimet
Lisätietoa uhanalaisuusarvioinnista Suomen ympäristökeskuksen sivuilla
Lisätietoja Riista- ja kalatalouden tutkimuslaitoksesta:
erikoistutkija Marja-Liisa Koljonen, puh. 020 575 1315 (kalat)
tutkija Lauri Urho, puh. 020 575 1258 (kalat)
erikoistutkija Ilpo Kojola, puh. 020 575 1411 (suurpedot)
erikoistutkija Kaarina Kauhala, puh. 020 575 1692 (metsäjänis)
erikoistutkija Juha Tiainen, puh. 020 575 1275 (riistalinnut)
----------------------------------------------------------------------------------
Havslevande harr, insjölax och Saimenröding på gränsen till utrotning – havsöringen snart mot samma öde
I den nya bedömningen av hotbilden mot Finlands växt- och djurarter har 12 fiskarter eller former kategoriserats som hotade, 6 st som nära hotade och 10 st som bristfälligt kända. För kategoriseringen bedömdes 73 av våra fiskarter eller deras ekologiska former. Två arter har dött ut i vilt tillstånd medan 43 är livskraftiga. Vid bedömningen utnyttjades Vilt- och fiskeriforskningsinstitutets (VFFI) landsomfattande nät av experter samt institutets långvariga och rika material över ekonomiskt värdefulla fiskar. VFFI deltog också i bedömningen av hotbilden mot däggdjur och fåglar.
Jämfört med den tidigare bedömningen från år 2000 lindrades hotbedömningen för nissöga, asp, vimma och havslax. Däremot ansåg man att hotet mot havsöringen och den havslevande harren ökat till en högre nivå. Också insjölaxen och Saimenrödingen är akut hotade. Vandringssiken och insjööringsstammarna söder om polcirkeln samt ålen är nya i kategorin akut hotade. Den havslekande siken bedömdes vara sårbar, eftersom fångsterna i havet under lektiden kontinuerligt minskat, trots rikliga utsättningar och eftersom reproduktionen under senare tid varit svag. De hotade arterna hör med undantag för ål och nissöga till laxfiskarna och de flesta är älvlekande vandringsfiskar.
Vid bedömningen användes delvis mindre enheter än artnivån, eftersom det praktiska skyddsarbetet ofta är inriktat på arternas olika former, vars miljöer, hotfaktorer och grad av utsatthet ofta är mycket olika. Vid värderingen användes internationella (IUCN) hotbildsklassificeringar och -kriterier. Svårigheten med att iaktta fiskarna, fiskbeståndens årliga variationer tillsammans med fiskens vandringar och utplanteringar gör det till en stor utmaning att bedöma hotbilden.
För att förbättra de hotade fiskarnas tillstånd bör man fortsätta ansträngningarna och utveckla vitaliseringsarbetet. Det viktigaste i sammanhanget är att avlägsna vandringshinder, styra fisket, restaurera lekplatser och förbättra vattenkvaliteten.
Av de stora rovdjuren är järven akut hotad
De stora landlevande rovdjuren anses inte längre få tillskott till sina bestånd från Sverige, Norge eller Ryssland. Av denna anledning försämrades hotklassificeringen för järv, lo och björn, trots att deras individantal har ökat. Lo och björn, som tidigare kategoriserades som nära hotade, är nu i kategorin sårbara och den tidigare starkt hotade järven hör nu till de akut hotade.
Bestånden av skogshare har i landets södra halva halverats under 1990-talet. Skogsharen bedömdes nu som nära hotad. Den främsta orsaken anses vara den kortare perioden med snötäcke. Vid barmark är de vita skogshararna starkt utsatta för rovdjur och bristen på snö kan försvåra övernattning i skydd av snön.
Av viltfåglarna hotas fyra arter av änder
Av Finlands 248 fågelarter bedömdes 59 som hotade. 26 arter av samtliga är utsatta för jakt. Därav klassificerades årta, stjärtand, brunand och vigg som sårbara på grund av den starka minskningen av de häckande bestånden. Nära hotade arter är ejder, småskrake, storskrake, sädgås, dalripa, orre och tjäder. Också deras bestånd har minskat, men inte så mycket att de skulle klassas som hotade. Två arter, kanadagås och fasan, ansågs inte passa in i kategoriseringen, eftersom de inte hör till vår ursprungliga fauna.
I den bedömning av hotbilden som gjordes för tio år sedan klassades inte en enda av de jagade arterna som hotade. Nära hotade var då sädgås, orre och tjäder samt ytterligare rapphöna, som nu klassificeras som livskraftig. Beträffande sädgåsen försvårades bedömningen av bristande information om häckande bestånd. Vad gäller orre och tjäder ville fågelarbetsgruppen hålla kvar beteckningen nära hotad, då arternas bestånd tidigare kraftigt har minskat. Tillståndet för dalripan, som för tio år sedan var livskraftig, är nu bekymmersam framförallt i de södra delarna av utbredningsområdet.
Kompletterande uppgifter från Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet:
specialforskare Marja-Liisa Koljonen, tel. 020 575 1315 (fiskar)
forskare Lauri Urho, tel. 020 575 1258 (fiskar)
specialforskare Ilpo Kojola, tel. 020 575 1411 (stora rovdjur)
specialforskare Kaarina Kauhala, tel. 020 575 1692 (skogshare)
specialforskare Juha Tiainen, tel. 020 575 1275 (viltfågel)
© Koodiviidakko Oy - Y-tunnus 1939962-1