Genom en ändring av en detaljplan hade en tomt i ett kvartersområde för allmänna byggnader (ALY) anvisats som kvartersområde för kedjehus (AP-12). Enligt handlingarna i planen skulle byggrätten genom planändringen komma att innebära att exploateringskoefficienten blev e=0.77, vilket innebar att byggrätten nästan skulle fördubblas i jämförelse med gällande plan. Byggrättens storlek hade ändå inte antecknats i detaljplanen och framgick inte heller entydigt av den anvisning om byggsätt (rto-2) som bifogats planbeskrivningen. Genom ändringen av detaljplanen bildades dessutom ett kvartersområde för bostadssmåhus (AP) med två tomter där exploateringskoefficienten var e=0,35. Planområdet var beläget på ett område som inte var särskilt tätt bebyggt och där byggrätten i allmänhet varierade mellan e=0.35 och e= 0.4.
Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att i samband med en sådan ändring av en detaljplanen som denna, där det område som ändringen gällde var litet, var det i och för sig möjligt att anvisa området för byggande med högre exploateringsgrad än i omgivningen, men detta förutsatte en tillräckligt bred utredning av konsekvenserna av byggandet samt att skälen till byggandet var förenliga med markanvändningen.
På det område som det nu vara fråga om fanns det flera tomter som till sin areal motsvarade den tomt på ALY-kvartersområdet som planändringen gällde och som var belägna på ett område som i detaljplanen anvisats som kvartersområde för små bostadshus. Eftersom i de utredningar som gjorts för ändringen av detaljplanen endast hade utretts vilka konsekvenser byggandet hade för näromgivningen, var det inte i ärendet möjligt att förvissa sig om att det senare på de andra kvartersområdena i området skulle vara möjligt att tillåta en motsvarande exploateringsgrad, så att detaljplanen i sin helhet skulle komma att uppfylla kravet på jämbördigt bemötande av markägarna. När man i denna situation tog hänsyn till den betydande ökning av det tillåtna byggandet på ett av de kvartersområdena som ändring av detaljplanen på ett litet område innebar, borde staden när planändringen utarbetades på bredare bas ha utrett möjligheterna att anvisa byggande av motsvarande omfattning samt konsekvenserna av sådant byggande, särskilt som omfattningen av tillåtet byggande inte entydigt framgick av detaljplanen.
Med stöd av det utredningar som gjorts för ändringen av detaljplanen hade det således inte varit möjligt att avgöra om detaljplanen uppfyllde de krav på innehållet i en sådan plan om vilka föreskrivs i 54 § i markanvändnings- och byggplanen eller kravet att markägare ska bemötas jämbördigt enligt 6 § i Finlands grundlag.
Kontaktinformation:
Jaana Lappalainen, kommunikationschef, 050 308 7574, jaana.lappalainen(at)oikeus.fi
Inom förvaltningen utövas den högsta domsrätten av högsta förvaltningsdomstolen (HFD). De flesta ärenden högsta förvaltningsdomstolen avgör är besvär över förvaltningsdomstolsbeslut.Högsta förvaltningsdomstolens beslut kan inte överklagas. www.hfd.fi
© Koodiviidakko Oy - Y-tunnus 1939962-1