Innan B i september 2013 drabbats av en hjärninfarkt hade han vistats och arbetat i både X:s stad och Z:s stad och hade också haft bostad i vardera staden. I Z stad hade B bott tillsammans med sin flickvän. Före infarkten hade B inte i X:s stad haft behov av serviceboende eller motsvarande andra tjänster. Efter infarkten hade B 1.10.2013, medan han var intagen på sjukhus i Z stad, gjort en flyttningsanmälan till befolkningsregistret om att han flyttade till sin flickväns adress i Z stad. B hade från 1.8.2014 bott i ett resurserat boende i ett servicehus i Z stad. Under dessa förhållanden ansågs B:s hemkommun vid en sammantagen bedömning och med beaktande av B:s egen uppfattning ha ändrats så att den från 1.10.2013 var Z stad.
Kostnaderna för B:s serviceboende och stödtjänster för boendet, vilka Z stad yrkat att X stad skulle ersätta från 28.1.2014 framöver, var inte kostnader som uppstått i en sådan situation som avses i 16 a och 42 a § i socialvårdslagen och där kostnadsansvaret enligt 42 b § (710/1982) i socialvårdslagen stannar hos den tidigare hemkommunen. Det var frågan om socialservice som avses i 13 § 1 mom. 1 punkten i socialvårdslagen och för vilken B:s nya hemkommun Z var ansvarig. Följaktligen kunde X stad inte åläggas att ersätta Z stad för de kostnader som sistnämnda stad haft för B:s boendeservice.
Kontaktinformation:
Jaana Lappalainen, projektchef, tel. 050 308 7574
Inom förvaltningen utövas den högsta domsrätten av högsta förvaltningsdomstolen (HFD). De flesta ärenden högsta förvaltningsdomstolen avgör är besvär över förvaltningsdomstolsbeslut.Högsta förvaltningsdomstolens beslut kan inte överklagas. www.hfd.fi
© Koodiviidakko Oy - Y-tunnus 1939962-1