A, en ung person som var utvecklingsstörd och led av ledgångsreumatism, hade 1.10.2012 från sin hemkommun C flyttat till kommunen B, där han bodde i ett resurserat serviceboende och som blev hans nya hemkommun. Den fråga som skulle avgöras var om det till följd av att A:s tidigare hemkommun varit C nu var staden D, med vilken kommunen C sammanslagits, som var den kommun som från 1.10.2012 skulle svara för kostnaderna för A:s resurserade serviceboende, eller om kostnadsansvaret från och med flyttningen hade övergått på kommunen B.
Till följd av sin utvecklingsstörning och sin sjukdom kunde A inte bo självständigt i kommunen C, där han kunnat bo tillsammans med sina föräldrar genom att stöd för närståendevård beviljats. A:s stödbehov hade funnits kvar även i hans nya hemkommun B, där han hade beviljats resurserat serviceboende.
Under dessa förhållanden ansåg högsta förvaltningsdomstolen att A inte hade flyttat till kommunen B i en sådan avsikt som enligt 2 § 1 mom. i lagen om hemkommun och 13 § 1 mom. 1 punkten i socialvårdslagen bedöms som sedvanlig flyttning. Det hade varit frågan om en i 16 a § i socialvårdslagen avsedd situation, där enligt 3 b § i lagen om hemkommun A:s hemkommun från 1.10.2012 hade blivit C kommun. Enligt 42 b § i socialvårdslagen hade kostnadsansvaret för serviceboendet följaktligen stannat hos A:s tidigare hemkommun C och senare genom kommunsammanslagningen hos staden D.
Kontaktinformation:
Jaana Lappalainen, projektchef, tel. 050 308 7574
Inom förvaltningen utövas den högsta domsrätten av högsta förvaltningsdomstolen (HFD). De flesta ärenden högsta förvaltningsdomstolen avgör är besvär över förvaltningsdomstolsbeslut.Högsta förvaltningsdomstolens beslut kan inte överklagas. www.hfd.fi
© Koodiviidakko Oy - Y-tunnus 1939962-1