Den 29 april 1920 bestämde statsrådet om en betydande förtullningslättnad för invånarna på utöarna i Finska viken. Dessa behövde inte besöka en tullkammare för att förtulla de varor som de fört med sig från Estland utan tullklareringen kunde skötas vid tullstationer som fanns placerade i skärgården. Antagandet var att skärgårdsborna enbart skulle föra in varor från utlandet för egen konsumtion, dvs. eget bruk. Samtidigt tilltog smugglingen av alkohol från Estland.
Den viktigaste näringen på öarna i Finska viken var fiske. Traditionellt hade merparten av fångsten förts till marknaderna i St. Petersburg och Estland. I Estland drevs så kallad ”seprahandel” där fiskarna bytte strömmingarna direkt mot lokala lantbruksprodukter. Under autonomins tid hade ett förenklat tullförfarande tillämpats på resor som gjordes av fiskare i Finska viken så länge som dessa inte förde in kommersiella varor, men nu var situationen ny. Finland och Estland var självständiga stater medan Ryssland däremot totalt slutit sig mot omvärlden. Det var ostabilt. På öarna hade det blivit svårt att försörja sig. Det var brist på livsmedel i hela landet och handeln reglerades.
I september 1919 begärde Fiskeristyrelsen av jordbruksministeriet att fiskarna från Hogland, Tyterskär, Aspö, Lövskär, Seitskär och Björkö skulle få förtulla de varor som de fört in för eget bruk från utlandet vid sin egna orts tullbevakningsstation. Därutöver föreslog Fiskeristyrelsen att invånarna på öarna Pitkäpaasi, Båtö, Martinsaari och Mustamaa i Vederlax skulle få förtulla sina varor hos tullbevakningen i Pitkäsaari och att invånarna på Tammio och Kuorsalo i Veckelax på motsvarande sätt skulle förtulla sina varor hos tullbevakningen i Aspö utanför Kotka. Ärendet behandlades av statsrådet.
Den 29 april 1920 bestämde statsrådet att fiskarbefolkningen på utöarna skulle få förtulla sådana livsmedel och foder som de fört in från ”länderna längs Finska vikens kuster” enligt det som Fiskeristyrelsen hade föreslagit. Som villkor ställdes att tullavgiften för dessa varor inte fick överstiga 1500 mark åt gången och att fiskarna skulle skaffa behövliga import- och exportlicenser för sina varor samt bekosta de i förtullningen nödvändiga vågarna och vikterna till tullstationerna. Tullstyrelsen skulle omedelbart meddela statsrådet om eventuella missförhållanden.
Det enda egentliga landet som fiskarna kunde föra in varor från var Republiken Estland. Vid detta skede ville man uppenbart heller inte utesluta möjligheten att driva fiskhandel i Ryssland, med vilken man för tillfället förhandlade om fred.
I juni 1920 luckrades importbyråkratin upp en aning för fiskarnas del. En av regleringsmyndigheterna, valutarådet, tillät fiskarna att utan separat tillstånd föra in åtta hektoliter potatis mot varje strömmingstunna som exporterats till Estland. Potatisen skulle föras in via samma tullstation där man exportklarerat strömmingen. Tullstationerna skulle övervaka att enbart de som exporterat motsvarande mängder strömming till Estland förde in potatis därifrån.
Ett år senare, 1921, konstaterade Tullstyrelsen att förtullningssystemet hade misslyckats och föreslog att det skulle läggas ned. Som orsak angav Tullstyrelsen att personalen vid tullstationerna på utöarna inte hade kunnat förtulla varorna på rätt sätt och att cheferna vid tullkamrarna i Fredrikshamn, Kotka och Viborg inte hade klarat av att övervaka verksamheten. Statsrådet var inte av samma åsikt utan bestämde att lättnaderna skulle fortsätta men att de tillåtna produkterna skulle begränsas närmare. I fortsättningen fick man på utöarna utöver potatis förtulla endast spannmål, mjöl, kålrötter, kål, äpplen, kött, smör, hönsägg, hö och halm. Dessutom gavs tullbevakningen i Lövskär också motsvarande förtullningsrätt. Tullstyrelsen fick order om att ge skärgårdstullstationerna ”så noggranna instruktioner…att det inte skulle uppstå oklarheter i förtullningen”.
Intressant nog nämndes i samband med ärendet inget om att alkoholsmugglingen från havet hade börjat växa snabbt via öarna i Finska viken. Det var just de som annars också besökte Estland som förde in sprit därifrån. Senare under sommaren 1920 konstaterade Tullstyrelsen till finansministeriet att spritsmugglingen från Estland hade vuxit explosionsartat:
Såvitt som kustbevakningen iakttagit under sina resor i skärgården överger fiskare på många orter sitt hederliga yrke för att helt ägna sig åt denna lönsamma verksamhet. Då det finns rikligt med sprit att tillgå i skärgården dricker allmänt förutom männen också kvinnorna och ungdomarna sprit. Det krävs otroliga kostnader för att åstadkomma en effektiv övervakning.
I princip skulle en möjlighet att förtulla de varor som förts in på öarna vid den ”egna” tullstationen även ha möjliggjort en effektivare övervakning av Estlandsresorna. Om detta var det ändå aldrig tal om i samband med ärendet. Tullstationerna på utöarna hade en knapp personal, i allmänhet var det en chef och två eller tre tullvakter. Tullen använde tullfartyg och patrullbåtar för att bevaka havsområdet, men tullstationerna hade inte sådana.
Statsledningen försökte upprepade gånger under 1920-talet blåsa nytt liv i skärgårdsfisket. Ett sätt att åstadkomma detta var tullättnader samt förhöjda importskatter för utländska fiskprodukter, särskilt sill. På motsvarande sätt önskade man göra importen av estnisk potatis, och även alla varor som fördes in från Estland i byteshandel, totalt tullfri. De finländska potatisodlarna var dock inte lika ivriga på tullfriheten. Estland försökte med tullavgifter skydda sina egna fiskare mot den finska strömmingen. Slutligen fick invånarna på utöarna rätt till en tullfri import. Den största besvikelsen var fredsfördraget i Tartu som trädde i kraft i början av 1921 och som sedan heller inte ledde till handelsmöjligheter i Ryssland. En ytterligare sporre för att utveckla förhållandena i skärgården var att kunna tygla befolkningens iver för alkoholsmuggling. Man trodde att detta skulle ske om man lyckades återställa de forna näringarna. Dock återhämtade sig aldrig fiskexporten i Finska viken.
Bilder: Tullbevakningsstationsbyggnad i Pitkäpaasi, tullbyggnad i Lövskär på 1920-talet; varutransport vid bryggan i Seitskär.
Källor: HS 5.5.1920; Kauppalehti 6.5.1920; Maaseutu 4.6.1921; Etelä-Suomi 9.8.1924; Statsrådets protokoll 1920 och 1921; Tullstyrelsens brev och cirkulär 1920 och 1921 (Riksarkivet).
Finska tullen främjar smidigheten i utrikeshandeln med varor och säkerställer att den sker lagligt. Tullen tillhandahåller tjänster med kunden i fokus och skyddar samhället, miljön och medborgarna. Tullen uppbär effektivt tullar och skatter av tullnatur, farledsavgifter samt andra skatter och avgifter vid import. Tullen sammanställer också den officiella utrikeshandelsstatistiken över Finlands import, export och handelsbalans. Tullen är ett ämbetsverk som resultatstyrs av finansministeriet och som samarbetar med näringslivet samt med finska och utländska myndigheter. Tullen har omkring 1 900 anställda. Finska tullen är en del av Europeiska unionens tullsystem.
© Koodiviidakko Oy - Y-tunnus 1939962-1