En stiftelse som var ett allmännyttigt samfund bedrev bland annat museiverksamhet. Stiftelsen intäkter från museiverksamheten bestod av inkomster från inträdesbiljetter och inkomster från guidade rundturer. Dessutom fick stiftelsen statsbidrag för sin museiverksamhet. Helsingfors förvaltningsdomstol hade 5.4.2013 meddelat ett beslut som senare vunnit laga kraft om att stiftelsen inte bedrev sin museiverksamhet rörelsemässigt på det sätt som avses i 1 § 1 mom. 1 punkten i mervärdesskattelagen, varför stiftelsen inte kunde ansöka om att med stöd av 12 § i mervärdesskattelagen bli mervärdesskattskyldig för denna verksamhet.
Det gällde att avgöra om stiftelsen för sådana tjänster avseende fastighetsinnehav som stiftelsen utförde med sin egen personal skulle betala mervärdesskatt för eget bruk av tjänster avseende fastighetsinnehav till den del som tjänsterna hänförde sig till fastigheter som stiftelsen använde i sin museiverksamhet.
När tillämpningsområdet för bestämmelserna om beskattning av eget bruk av tjänster avseende fastighetsinnehav i 1 § 2 mom. och 32 § 1 mom. i mervärdesskattelagen begränsas så att bestämmelserna tillämpas endast på verksamhet som någon bedriver i egenskap av skattskyldig, är det frågan om en begränsning som grundar sig på tolkningsverkan av artikel 27 i mervärdesskattedirektivet. Vid tillämpningen av nämnda bestämmelser i mervärdesskattelagen skulle därför begreppen skattskyldig och rörelse tolkas enbart utgående från sin innebörd enligt mervärdesskattedirektivet. Stiftelsens inkomster från försäljning av inträdesbiljetter och andra motsvarande inkomster av museiverksamheten ansågs stå i direkt samband med de tjänster som utfördes i museiverksamheten, varför inkomsterna skulle betraktas som vederlag för bedrivande av museiverksamhet. Den omständigheten att vederlagen täckte endast en del av kostnaderna för verksamheten ansågs sakna betydelse, när man beaktade vad som föreskrivs i det första stycket i artikel 9.1 i mervärdesskattedirektivet.
I mervärdesskattedirektivet finns inga bestämmelser som skulle motsvara mervärdesskattelagens 12 §, enligt vilken ett allmännyttigt samfund frivilligt kan ansöka om att bli mervärdesskattskyldigt. Därför kunde tolkningen av begreppet rörelse i nämnda paragraf inte stöda sig på tolkningen av mervärdesskattedirektivet, utan skulle tolkas enbart med hjälp av rörelsebegreppet i mervärdesskattelagen, sådant detta begrepp framstår i motiveringen till regeringens proposition RP 88/1993 rd. Begreppet rörelse skulle anses ha en bredare innebörd enligt mervärdesskattedirektivet än enligt mervärdesskattelagen, åtminstone till den del som det i mervärdesskattelagen förutsätts att verksamheten utövas i förtjänstsyfte. Av denna anledning var stiftelsen skyldig att betala mervärdesskatt för eget bruk av tjänster avseende fastighetsinnehav, trots att stiftelsen med ett laga kraft vunnet beslut hade nekats möjlighet att enligt 12 § i mervärdesskattelagen bli skattskyldig på ansökan. Stiftelsens besvär avslogs.
Kontaktinformation:
Jaana Lappalainen, kommunikationschef, 050 308 7574
I Finland utövas domsrätten enligt grundlagen av oberoende domstolar. Inom förvaltningen utövas den högsta domsrätten av högsta förvaltningsdomstolen (HFD). Högsta förvaltningsdomstolens beslut kan inte överklagas. www.hfd.fi
© Koodiviidakko Oy - Y-tunnus 1939962-1