Dödsbodelägarna A, B och C hade i egenskap av innehavare av ett förorenat markområde kunnat åläggas att utreda föroreningen av marken.
Markinnehavarens utrednings- och saneringsansvar grundade sig enligt 22 § 1 mom. i lagen om införande av miljöskyddslagstiftningen på bestämmelserna i 21 § i lagen om avfallshantering. Vid tillämpningen av denna ansvarsgrund var det också möjligt att beakta bestämmelserna i 75 § 2 mom. i miljöskyddslagen om begränsning av markinnehavarens ansvar. I detta fall skulle A:s B:s och C:s ansvar för utredning av föroreningen dock inte begränsas med anledning av innehavarens samtycke eller vetskap eller för att det skulle ha varit uppenbart oskäligt att ålägga dem denna skyldighet.
Dödsbodelägarna kunde åläggas att utreda föroreningen av marken också på det outbrutna område av fastigheten som dödsbodelägarna år 1997 hade överlåtit till bolaget D. Överlåtelseavtalet hade ingåtts efter att dödsbodelägarna första gången hade uppmanats att lägga fram en avfallshanteringsplan för sanering av den förorenade marken, och dödsbodelägaren B hade företrätt bolaget D när avtalet slöts.
Kontaktinformation:
Jaana Lappalainen, kommunikationschef, 050 308 7574
I Finland utövas domsrätten enligt grundlagen av oberoende domstolar. Inom förvaltningen utövas den högsta domsrätten av högsta förvaltningsdomstolen (HFD). Högsta förvaltningsdomstolens beslut kan inte överklagas.
© Koodiviidakko Oy - Y-tunnus 1939962-1