Ett asfalteringsbolag hade av Skattefövaltningen begärt ett förhandsavgörande om huruvida bolaget skulle innehålla skatt på de resekostnadsersättningar som bolaget betalade till en anställd. Företaget hade kortvariga arbetsuppdrag, såsom asfaltering av ytor kring egnahemshus och industrihallar samt reparationer och ombyggnader av väg- och gatuområden. De anställda som utförde asfalteringsarbetarna arbetade dagligen på 3–5 olika platser. Bolaget hade år 2013 skaffat en egen asfaltstation, där bolaget förvarade materiel och arbetsredskap och vid arbetsdagens början gav de anställda deras arbetsorder, även om dessa numera i allmänhet förmedlades elektroniskt.
En anställd som utförde asfalteringsarbeten arbetade dagligen på flera olika arbetsställen. Den utrustning och de verktyg som behövdes för arbetet hämtade han på bolagets asfaltstation. Förvaltningsdomstolen ansåg att arbetstagaren inte arbetade i en så kallad specialbransch, utan utförde så kallat rörligt arbete. Arbetstagarens egentliga arbetsplats ansågs vara asfaltstationen. Den dagpenning som arbetsgivaren betalade till arbetstagaren för de dagliga resorna mellan bostaden och asfalteringsobjektet eller mellan asfaltstationen och asfalteringsobjektet var skattefri inkomst till den del som ersättningarna uppfyllde villkoren i Skatteförvaltningens beslut om skattefria resekostnadsersättningar. Högsta förvaltningsdomstolen ändrade inte förvaltningsdomstolens beslut.
Kontaktinformation:
Jaana Lappalainen, kommunikationschef, 050 308 7574
I Finland utövas domsrätten enligt grundlagen av oberoende domstolar. Inom förvaltningen utövas den högsta domsrätten av högsta förvaltningsdomstolen (HFD). Högsta förvaltningsdomstolens beslut kan inte överklagas.
© Koodiviidakko Oy - Y-tunnus 1939962-1