Under den tid som A hade varit ägare till en fastighet hade en oljecistern, som A också hade varit ägare och innehavare till, läckt och läckaget hade förorenat marken. Innehavaren av cisternen hade varit ansvarig för dess skick. Det utsläpp som läckaget förorsakat skulle således betraktas som förorening av mark. A skulle således anses ha förorsakat förorening av marken och hade under sin livstid varit primärt saneringsskyldig så som avses i 75 § 1 mom i miljöskyddslagen.
Senare hade A sålt fastigheten. Efter A:s frånfälle hade hans dödsbo eller delägare således inte varit innehavare till fastigheten eller oljecisternen på den och dödsboet kunde följaktligen inte betraktas som direkt förorsakare av föroreningen enligt 75 § 1 mom. i miljöskyddslagen. Frågan om saneringsansvaret annars kunde ha övergått på dödsboet av den anledningen att dödsboet skulle ha blivit innehavare av fastigheten var inte föremål för bedömning i målet. Dödsboet varit inte heller saneringsansvarig enligt 2 mom. i nämnda 75 § om fastighetsinnehavares ansvar.
A hade inte förelagts saneringsskyldighet och något myndighetsförfarande om att ett sådant skulle föreläggas honom hade inte heller varit anhängigt när han avled. Med hänsyn till 20 och 21 § i viteslagen hade förorenarens saneringsansvar inte heller kunnat övergå på dödsboet, som inte i något skede varit innehavare av fastigheten.
Förvaltningstvång för sanering av marken kunde således inte riktas mot dödsboet.
http://www.kho.fi/sv/index/paatoksia/vuosikirjapaatokset/vuosikirjapaatos/1426846855033.html
Kontaktinformation:
Päivi Musakka, kommunikationschef, 050 341 1347
I Finland utövas domsrätten enligt grundlagen av oberoende domstolar. Inom förvaltningen utövas den högsta domsrätten av högsta förvaltningsdomstolen (HFD).
© Koodiviidakko Oy - Y-tunnus 1939962-1